Livet är igång

Äntligen är jag tillbaka här. Släktingar frågar vart jag håller hus, och jag själv frågar mig detsamma.
Eller jag vet ju förstås vart jag hållit hus. I soffan mest, och på lite andra ställen.

 

Mest har jag tagit det lugnt, så ofta jag fått chansen.
Jag har varit rätt slut. Jobb-byte har påverkat mig, Slut på mammaledighet har påverkat mig, dåligt med sömn har påverkat mig.

 

Jag är inte mycket för förändringar, eller inte när det inte är åt "rätt håll".
Jag var inte nå sugen alls på att börja jobba igen, inte att gå tillbaka till mitt gamla jobb i alla fall.
Jag sökte ett nytt jobb, och väntan på att få reda på om jag fick det eller ej var påfrestande och utmattande.
Ville så gärna.

 

Lyckan var med mig och jag fick efter två månader (från att jag sökte) reda på att jag fick jobbet.
Jag av alla sökande.

En sten släppte och jag kunde andas ut.

 

Men då kom ännu mer trötthet som ett brev på posten. Gissar att allt släppte.
Så mina två sista veckor av ledigheten blev väldigt lugna.

 

Blommor jag fick av vänner den dagen jag fick mitt nya jobb

Nu har jag gjort mina tre första dagar på det nya jobbet.
Kroppen är fylld av energi och jag har som fjärilar i magen.
Äntligen är jag igång. Att gå och vänta är inte min grej.

Nu är liksom livet i rullning igen.

Jag känner att jag kommer trivas så bra. Det känns i hela kroppen.

 

Och jag gillar att jobba, gillar att vara Sofia. Inte bara mamma hela dagarna.
Jag jobbar halvtid och hinner nu med både och. Och jag känner mig som en mycket piggare och gladare mamma.
En helt perfekt kombo.

 



En jättefin trähand som jag fyndade på loppis för 25kronor.

 

 

Jag har aldrig känt så här förut, att kroppen sagt ifrån.
Gissar att jag aldrig haft den här inre stressen någon gång i mitt liv. Inte i kombination med all yttre som livet med två barn medför i alla fall.

 

Nu vet jag hur det känns. Och jag vet hur det känns att vara tillbaka igen.
Helt fantastiskt.

 

Allt känns så bra på alla plan. Nu kör vi.
Livet, här kommer jag. Med buller och bång.

 

 

Tjejerna är snoriga och hemma från dagis. Iris hann gå två dagar sen var det dags.
Joel har varit hemma idag och i morgon ställer snälla mormor upp.

 

Vår glada och snälla Iris har lagt till med en ny sida. Vet inte om det är någon reaktion av att hon börjat på dagis.
Hon är arg och skriker. Inte alls så nöjd som hon varit tidigare.
Nu är det ju lite sjuka i kroppen också, kanske påverkar den.

Sen kanske det är fler tänder på gång. Vet inte.

 

Fast hon är inte så här arg på dagis eller tillsammans med mormor och morfar.
Så troligtvis är det väl en reaktion mot hennes dumma föräldrar som sviker henne och lämnar henne på dagis.
Någon som har erfarenhet av detta?
Vad göra?

 

Nu ska jag hänga en tvätt, sen ska jag ägna mig åt min nya last. Big brother. Ett helt galet och sjukt program som jag inte kan låta bli och titta på.

Nu ska jag vara lite snabbare med nästa inlägg. Lovar.

 

Kram Sofia

Härliga liv

 

Just nu vill jag inte byta med någon, jag vill stanna upp och fortsätta leva livet som jag gör nu.

Vill vara mammaledig, vill ha den här våren framför mig, vill ha Joel hemma på måndagar.

Men den här tiden är bara till låns, och jag kan inte gå runt och intala mig att njuta, för då glömmer jag väl helt enkelt bort att göra det.

 

Det är bara att köra på och uppskatta det jag har.

och det gör jag verkligen.

 

Om jag känner mig själv rätt så är jag nog rätt duktig på att uppskatta det lilla.
Jag försöker se positivt och uppskatta det mesta, så mycket jag bara kan.

 

Just nu njuter jag.
Jag sitter och väntar på att min vän Sofia ska komma och hämta mig, sen ska vi åka iväg till en annan kompis på te-kväll. En jättemysig kväll med underbara tjejer.

 

Och dessutom har jag haft en jättebra dag med frukost tillsammans med härliga mammor och bäbisar.

 

Som sagt, livet när det är som bäst. För mig.

 

 

Fint folk

Jag är lyckligt lottad.

Jag har så många fina människor runt om kring mig.

Precis som namnet på min blogg.

 

Sofias fina liv -om lyckan att ha så fina människor omkring sig.

Det stämmer så väl.

 

Se bara på den här dagen, hur den blev.
Bara på grund av alla de fina.

 

Joel är bortrest lördag-söndag den här helgen.

Jag och tjejerna hade inte mycket inplanerat.

Men så frågar min vän E i fall vi ska åka och shoppa till grannstaden.
Och i samma veva säger hon att P (hennes sambo) säkert kan ta hand om Meja-Lisa. (Meja-Lisa är kompis med deras son O).

 

Sagt och gjort. Meja-Lisa får leka med O och jag, E och Iris får åka och shoppa.

 

Bara det liksom, vilka vänner är inte det?!

 

En liten mamma/barn-träff här i fredags.

 När vi är och shoppar får jag sms av en kompis som undrar om jag och tjejerna vill komma över på eftermiddagslek och kvällsmat, tillsammans med ytterligare en familj.

Såklart vi ville.

 

Det blev en underbar kväll. Alla tjejerna lekte och hade så himla kul.
Det ger så mycket energi att höra och se glada barn.

 

Från fredagsmyset igår

 

I morgon är jag bjuden på kalas till en vän.
Mamma och pappa kommer och passar Mejjis, och Iris får följa med.
Ja ni ser ju, ytterligar fina människor som hjälper till, som ser till att jag får gå iväg på kalas.

 

Sen har vi nog pappan hemma igen, då ska han firas.
Vår fina pappi på fars dag.

 

Kram Sofia

Iris 4 månader

 

I lördags blev vår lilla tjej fyra månader.
En underbar ålder där leenden avlöser varandra och det även jollras en hel del.

 

Iris är en mycket nöjd tjej.

Sover bra och äter bra.

Hon har börjat ha svårt att koncentrera sig på ätandet under dagtid. Antagligen är hon väl för nyfiken på allt som händer runt omkring så hon har svårt att komma till ro.
Men med lite knix och trix så får hon i sig det hon ska.

 

Vikt och längd har jag inte förrän nästa vecka, så då får vi se hur stor den här lilla tjejen är.

 

Underbara älskade Iris.

 

 

Systrar, nu och för alltid.

 

Tillsammans.

 

Usch, sitter och tittar på cancer-galan.
Vilket fin program, men vad mycket tårar och känslor som väller fram.

Jag har precis ringt och skänkt en slant, snälla gör det du med!!

Det är så hemskt. Och självklart går tankarna till de jag själv mist i denna hemska sjukdom.
Min älskade faster, tre fina vänner och en god arbetskamrat.

Gudrun, Grete, Johanna, Bitte och Christina
Varför?!?

I kväll tänker jag extra mycket på er.

 

Forskningen går framåt och fler och fler överlever nu sjukdomen.

 

Nu ska jag gå upp och pussa extra mycket på mina flickor.

För att ni finns, för att jag finns.

Tillsammans.

 

 

Regina Lund lider ju av Cancer, och hon sa något nyss på tv som etsade sig fast.

Hon höll upp händerna och visade ett avstånd som beskrev "hur långt liv man tror man har framför sig"
Och så helt plötsligt när man blir sjuk så krymper avståndet till bara en pytteliten bit.
Hon säger att det är så himla mycket man vill hinna göra på den här lilla tiden och även i hennes fall, så mycket hon vill lära sin son.

 

Tänk på det, lev nu....i morgon kan det vara för sent.

Njut av de ni har nära.

 

Kram till er alla

Min familj

Tänk att de här tre är mina.

Vi hör ihop, vi är en familj.

 

Jag har två flickor och en fantastisk sambo.

Vill inte byta med någon eller byta mot något.

Vill ha det så här....för alltid.

 

Nykomlingen.

Den lilla, söta och mjukaste varelse...

 

 Min lilla Iris.

Hon som legat i min mage i nio månader, hon som blir trygg i min famn...

 

 

Och så min guldklimp, hon den blonda ruffsiga som blir gladare, häftigare och mysigare för var dag som går.

Hon är så klok, förstår så mycket där mellan trotset.

 

Tre år har hon funnits hos oss...

 

Storasyster, så duktig och fin med sin lillasyster...

 

 

Min sambo, han som är hälften av våra flickor.

Han som ger dom så mycket.

 

Finare pappa kan man inte önska till sina barn, till mina fina flickor.

Han och Meja-Lisa har så starka band, de sitter hårt ihop.

 

Och han knyter mer och mer banden till Iris, de myser, han pratar till henne och han stryker hennes panna.

 

Han är så fin med sina flickor....med alla oss tre.

 

 En pappa, en mamma och två flickor.

För alltid.

En tanke

Jag tänker ofta på hur glad jag är att jag är där jag är,

att jag gillar mitt liv och min situation just nu.

 

Är inte det konstigt, det är väldigt sällan som jag önskar att jag var någon annan eller att jag var i någon annan situation.

Det tyckte jag ofta jag gjorde när jag var yngre.

 

Förra våren och sommaren tänkte jag ofta...

jag vill inte va gravid igen, orkar jag med två barn? Hur blir det att ha en nyfödd igen, nu när det är så enkelt med bara en? Vi har det ju så bra osv osv

 

Och nu helt plötsligt vill jag inte vara någon annan eller någon annan stans.

Jag vill vara gravid, jag vill ha tre månader kvar, vill inte att tiden ska gå fortare, jag vill ha en liten bäbis i sommar.

Jag vill inget annat.

 

Jag vill ha mitt liv, precis så här som det är.

 

Självklart finns det dagar med svackor, dagar då jag funderar på vad livet går ut på, vad som är rätt för mig och oss.

Det finns dagar då jag blir irriterad över allt eller inget.

 

Men...

 

 Det är ändå du som väljer vem du är.

En sol som slutade lysa...

Semestern var inte bara ljus och fin.

En dag vid poolen fick jag och Joel beskåda något som jag gärna hade sluppit vara med om.

En upplevelse som drog upp många hemska känslor och tankar.

Känslor som jag önskade inte fanns i min kropp.

 

En liten flicka drunknade i poolen och vi fick se den tragedin som pågick där runt poolen, när räddningsförsöken var många och när mamman skrek ut sin rädsla och sorg.

 

Så klart förde detta mina tankar till vår hemska dag i september för 1,5 år sedan.

En dag jag så gärna hade sluppit uppleva.

En händelse i mitt liv som gör andra händelser och upplevelser så mycket mer starka.

 

Jag försöker ofta tänka att det vi var med om, det ska jag göra något positivt av...kanske kan jag uppskatta allt lite mer, kanske har det gjort att vår lilla familj binder oss samman på ett speciellt sätt.

 

För trots allt så gick ju vi segrande ur vår hemska upplevelse, vi fick ju ha vår underbara flicka kvar hos oss.

Det finns ju andra, där det inte gått lika bra, som har en ännu värre känsla i sin kropp.

 

Ändå kan jag inte sluta önska att jag slapp det som kommer upp i min kropp i mellan åt, jag vill så gärna ha det ogjort, jag vill inte ha tankarna hur det hade kunnat sluta.

För det illamående som väller över mig i bland, det vill jag slippa.

 

I dag är det en vecka sen det hemska vid poolen hände och jag kan inte föreställa mig vad den mamman/familjen gör i dag, vad händer med deras liv, hur går de vidare?

 

Det var en skum och obehaglig känsla där på hotellområdet efter händelsen.

Solen fortsatte lysa, gästerna fortsatte bada och hoppa i poolen....i poolen där en liten flicka nyss mist sitt liv.

 

En liten sol slutade lysa där och då...

 

Skrytsam dag i köket

 

Jag måste börja med att reflektera över det Lovingandliving skrev på sin blogg i dag.

Som vanligt så sätter hon alltid pricken över i med det hon skriver

 

Att någon har irriterat sig över något hon skrivit eller visat och sen kommenterat det.

 

Det är så synd att någon som är så öppen och bjuder så på sig själv ska behöva utstå sånt.

Hur kan en människa känna att den har rättigheter att påpeka något på ett negativt sätt, varför stänger de inte bara ner sidan och läser och tittar på det som inte stör dem.

 

Det är så synd att vissa tycker att man skryter om man lägger ut en bild på sig själv eller visar sitt hem som man är stolt över.

Det verkar som att man är skrytsam och onormal om man tycker om och är stolt över det man har.

 

Men bara det, att vi gör det, visar upp och delar med oss.

 

Borde vi inte slippa tråkiga kommentarer då?!

 

Tråkigt tycker jag det är.

Men som sagt, det positiva övervinner alltid.

 

Heja C, fortsätt precis som du gör.

Mig inspirerar du på alla plan.

 

 

Visar er lite bilder från mitt lilla kök, världens minsta kök.

Önskar mig ett stooort kök med massvis av bänkyta....men man kan inte få allt.

Och jag är inte olycklig för det.

 

Ni kan skymta pepparkakshuset ute i uterummet, borde kanske ha gjort sitt nu.

 

Till vår dag...

 

I dag har vi friska sjuklingar haft en jättebra dag.

Vi är pigga så vi kan göra saker men fortfarande håller vi oss borta från dagis och jobb. Vill inte riskera att smitta någon.

Men på måndag, då kommer vi.

 

 

Vi har hunnit med förmiddagshäng hos Mariah.

Frisörbesök för Meja-Lisas del.

Lunch på stan. Jag, Mariah och Meja-Lisa.

 

Och under tiden blev vårat hus städat, bort med alla sjukdomar och in med frisk citrondoft. Lyx!

 

Sen har vi njutit av en eftermiddag hemma.

Te- och fruktstund med Mariah.

 

Nu är hela familjen samlad här i vardagsrummet, var och en håller på med sitt.

Jag sitter här, Joel ligger i soffan med mobilen i högsta hugg och Meja-Lisa leker med lera och kollar spöket Laban samtidigt.

Alla slappar på sitt sätt.

 

Jag kan inte annat än vara stolt över allt jag har och äger.

Mitt liv är rikt på mycket.